5 saker jag aldrig förut sett.

Jag har aldrig förut sett:
- banan-, mango- och papayaträd.
- sovande sköldpaddor (ca 80 cm stora) på stranden (höll bokstavligt på att snubbla över en.. den öppnade långsamt sitt ena öga... har respekt för dem!).
- valar spruta ut vatten (ca 10-12 m, vi såg bara stjärtfenan på dem - kul ändå!)
- ett gäng söta små delfiner som hoppar över ytan precis framför vår kajak!
- kackerlackor och vackra gröna ödlor (som springer runt på alla väggar).

Igår skrev jag att "då många håller på att åka hem, hoppas jag det kommer hit nya roliga mission builders". Idag kom han. En annan tysk kille som är här för tredje gången (folk har en tendens att återkomma hit, då stämningen är så familjär) och som har grymmma kontakter. Efter en timme hade vi redan bestämt att åka till både Honolulu och Maui och han kunde ordna gratis boende på båda ställena (!). Gött mos.

En bekännelse

Måste erkänna en sak för er. Det här är faktiskt inte ett "surfparadis". Den ö som jag är på har inte så stora vågor och det finns knappt inga surfskolor här (det går dock att surfa lite). Mitt största mål med denna trip var inte att surfa (även om det verkat så..) men det skulle vara kul att få testa på. Har för avsikt att flyga över till två andra öar - till Maui och Oahu (där Honolulu ligger) - för att se lite mer av Hawaii och få testa på att surfa. Vi får väl se om det blir av - behöver sällskap också. Många av den yngre generationen här är på väg hem... Vi har haft det så fantastiskt kul ihop, men jag hoppas det är på väg nya roliga "mission builders" hit. Det finns även flera här som man kan "snacka djupt" med, bl a en tysk kille (han är väldigt rolig också!). Sånt uppskattas! Jag skulle aldrig orka med att BARA ha massa roligt ytlig gemenskap, livet är mer än så, tack och lov...

Har tagit bort fotot på min presentationssida, då jag fått viss kritik för att ha ett plastigt leende på det... jaja, sånt är livet : ).

Nu ska jag ut och shoppa lite! Vem sa att kläderna ruttnar på Hawaii på grund av luftfuktigheten? Jag tog därför inte med mig så mycket palter, men det stämmer inte här i alla fall. Men det är ju alltid kul att shoppa nya kläder, särskilt när inte alla andra har de kläderna hemma i Sverige, även om modet är detsamma....

Grattis brorsan på din 23-årsdag! Älskar dig!

Mitt rum

Ville bara visa er vårt sockersöta rum, med cirisa gardiner och tre rosa överkast med volanger. Är det inte gulligt amerikanskt? För att pryda rummet än mer har vi kvar julbelysningen runt gardinerna...

En farhåga i livet

Det springer runt barn i alla åldrar på det här stället. Ibland när jag ser en liten lockig rödtott tulta runt, en söt 5-årig flicka i rosa klänning som skrattar så där gulligt eller en tonåring som går bredvid sina föräldrar i harmoni, så suger något tag i mitt hjärta. Vilken stolthet och otrolig glädje det måste vara som förälder att se sina barn växa upp och "arta" sig. Jag förstår det där med "mina barn och andras ungar", de blir så ett med en själv. Samtidigt suger en annan känsla tag i mitt hjärta: tänk om jag aldrig kommer få den där skatten i livet, som jag tidigare tagit så för självklar (det ingår ju i livspaketet att få barn!). Ärligt talat kan jag inte se en framtid för mina inre ögon där jag inte har en familj och får vara den där bullbakande mamman med ett öppet hem för traktens alla ungar. Som tur är kommer inte den känslan så ofta; den får mig att kunna börja gråta på kommando. "Men snälla, du är ju bara 28 år!" säger någon där ute. Ja, det är sant. Så det blir nog bra med den saken.

Och nej - jag har inte träffat någon intressant kille här. Visst finns det många fina grabbar här, men jag försöker hålla mig borta från att bli kär i någon. Det blir bara jobbigt när man ska lämna stället och att ens liv inte funkar rent praktiskt ihop. Men man vet ju aldrig.... (det kanske dyker upp en snygg skandinavisk kille).

Kontraster kryddar!

Jag och en kompis letade oss ner till en strand häromdagen. Det var bland gräddhyllan i Kona, men allmänheten var tillåten att promenera på vissa stråk. Vi gick på en stenmur som slingrade sig fram mellan stranden och tomtgränsen till de ståtliga husen med palmer, swimmingpooler och allmänt lyxiga detaljer. Hela tiden kom det ljud i form av "WOW! Kolla där!" "Den swimmingpoolen är fylld över bredden.." "Det där måste va ett 2-3 miljondollarshus!" "Jag tror Cameron Diaz har semestrat där" osv. Vi gick där fyllda av beundran och lite smått avundsjuka på de där lyckostarna som har råd med sån lyx. För vi kommer ju aldrig komma i närheten av det...

Nästa kväll säger Emma: "Ska ni följa med till en kompis? Han och några vänner tar hand om ett av Konas finaste hus och vi får komma dit ikväll. Ta med badkläder!"

Ena dagen gick vi och dreglade över den där poolen som var fylld över bredden. Nästa kväll lät vi den skvimpa över av vår egen kroppsvolym... Ganska komiskt att få passera in genom den bevakade grinden PÅ ANDRA SIDAN den här gången. Vi skrattade gott åt det... Huset var dock inte värt 3 miljoner dollar, utan 6 miljoner (ca 40 milj kr). Att hyra stället kunde kosta ca 8 000 kr/natt (det var väldigt fint och lyxigt, men inte värt de pengarna...) Det är rätt kul här i Kona faktiskt!

Nu har jag i alla fall surfat boggieboard...

Efter att ha tagit en morgonpromenad och pratat med min kära Pappa i himlen om min frustration, blev faktiskt min första lördag sjukt rolig. Vi drog iväg ett helt gäng till en lagom blåsig o vacker strand. Hur? På flaket där bak på en truck (bild 5)!! Jag lovar att hastigheten är densamma som i Sverige och det tog 40 minuter. Fruktansvärt oansvarigt va!? Haha... Men det är helt ok här tydligen (det närmaste vi kommer hemma är typ studentnatten då folk fraktas runt i 40 km/h). Sen fick jag testa på att surfa boggieboard - det var skitkul!! Låg säkert ute i vågorna ett par timmar, det gungade i huvet när vi skulle åka hem... En boggieboard är en liten lätt bräda (Elva bär en på bild 3, sorry grabbar - hon är upptagen...) som man ligger på mage på och försöker fånga vågen när den kommer. Har man tur surfar man på vågen 30 - 40 meter i vågens hastighet. På bild 4 ser ni mig, Shina och Elva. (Det är två kanadensiska tjejer som också är missionbuilders).

Det är otroligt go gemenskap här och jag hänger mycket med den yngre generationen av the missionbuilders. Det är även många äldre som hjälper till och de är mysiga och trygga att ha här. Det är så mycket vänlighet emellan människorna och vi bor alla i ett stort kollektiv (som ett megaläger). Två gånger i veckan har vi storsamlingar då studenter, missionbuilders, personal och familjerna samlas - det blir ca 500 pers. Det är underbart att stå tillsammans och lovsjunga Gud, då alla verkar ha samma hjärtan och längtan att Gud ska komma med sin närvaro. Det gjorde han verkligen igår... Att få vara på denna plats där inte bara omgivningen är helt fantastisk utan även människorna, får mig att känna mig oförtjänt privilegerad. På bild 1 ser ni mig och kanadensiskan Meghan och på bild 2 Shina och svenskan (!!) Emma. Jag bor i samma rum som Emma och jag kommer sakna henne enormt när hon lämnar om tre veckor. Det kommer och går folk här hela tiden.

Frustration vid Babels bord

Missmodet väckte mig min första lördagmorgon pa Hawaii. Denna välsignade språkförbistring är väldigt frustrerande emellanåt, men det är väl bara att ha tålamod (efter tre månader MÅSTE det vara annorlunda, annars får någon ta mig till farbror Doktorn...). När folk pratar engelska klart och tydligt förstår jag faktiskt det mesta. Men att sitta runt bordet pa McDonald's med ett gäng underbara chicka tjejer som alla pratar otydlig, speedad amerikanska (och med allt pipande oväsen runt omkring!) uppfattar jag i nuläget knappt ETT ORD av vad de säger, och känner mig självklart fullständigt delaktig och med i gemenskapen... suck (jo, jag har pratat med dem om det nu). NU SPRINGER ALLA TILL STARBUCKS SÅ JAG FÅR FORTSÄTTA SENARE!

Tillbaka igen (ett dygn senare). Jo, jag måste helt enkelt övervinna mitt dåliga självförtroende på engelskan, för mycket sitter i huve´t. Jag måste TRO att jag kan prata engelska annars kommer jag fortsätta hacka fr....am me...ning..ar he..la livet (låter det troligt?..). Det finns nog hopp för mig också :)

Bilder från paradiset...

Äntligen får jag visa er det jag får se varje dag! UMU:s huvudbas är verkligen så otroligt vackert, med all grönska, blommor, fruktträd, palmer, flaggor, fontäner osv.. En bild är från dagens morgonsamling med barnen - utomhus så klart, fast det är vinter (!). Vi äter även utomhus - flera hundra sitter tillsammans under sol/regnskydd. Vädret är helt perfekt just nu. Det är som en svensk högsommar med ca 28-30 grader under dagen och ca 20 grader på natten. Jag trodde jag skulle svettas mer, men på morgonen och kvällen är det till och med så kyligt att man vill ha en tröja, vilket är väldigt skönt. Att man är klibbig dygnet runt är inte min grej... Och så sover man väldigt gott.

Jag är med barn!....

Jag är ledsen att det gick så har fort... Vet att vissa där hemma blir besvikna när jag inte ens har ett fast förhållande...

Jag är med tio ungar på 11-12 år. Vi är ca 50 st "mission builders" och alla arbetar praktiskt. De flesta lagar frukost, lunch och middag åt 600 personer, en del underhåller byggnader och några (som jag) får hjälpa till i Foundation School. En hel familj kan komma till UMU för att gå teamträningsskola och åker sedan ut till något land i världen för att missionera en tid. Barnen får liksom föräldrarna undervisning utifrån Bibeln, men har även t ex vanlig matte. Min uppgift är att vara assistent åt en lärare. (DET REGNAR just nu - kunde det göra det på Hawaii?...) Några av tjejerna i klassen kommer från Norge och har lite problem med engelskan, sa jag ska inrikta mig på att hjälpa dem i första hand. Känns meningsfullt. Imorgon ska klassen till beachen hela dagen! Det känns EXTREMT meningsfullt....

I´m here...

... I´m HERE!!!! Så gott att äntligen vara framme efter en sjukligt seg resa pa 26 timmar. Hade bara sovit 2 timmar natten innan (denna fantastiska resfeber...) och kunde inte sova i flygstolen. På köpet fick jag feber, huvudvark, totaltappt nasa (tyck lite synd om mig i alla fall) och i Los Angeles var jag nastan i upplosningstillstand och längtade bara hem (låg utsträckt pa golvet vid gaten och lipa ...haha..) De fem timmarna över Stilla Havet gick dock fortare än förväntat och jag kunde sova lite. Tack o lov gick alla kontroller bra, jag hittade pa flygplatserna, bagagehanteringen funkade, inte mycket luftgropar osv. Amerikanerna är ju som på film!! Otroligt trevliga och pratglada... Det kommer nog bli riktigt bra här.

Maila mig gärna!

"Har du resfeber?" Frågan har ställts ett antal gånger senaste veckan. Och ja, just nu pirrar det rätt mycket i magen faktiskt... Bara flygresan är ju ett projekt, med byte i London och Los Angeles, men det ska nog gå bra. Och sen att få komma till Hawaii... öppna härliga Jesus-människor från hela världen (har hört att det är väldigt familjär stämning på UMU) .... sommar, sol, sandstränder, surfing, snorkling.... kan det bli bättre!! Men jag kommer tänka mycket på er här hemma också - så ni får jättegärna maila mig och berätta om hur ni har det på: sune_79@hotmail.com. Det kommer uppskattas. Eller ge en kommentar på denna bloggsida. Nästa gång jag skriver är jag där....

Jag blir nog en sån där lattemorsa....

När man var liten var det fullkomligt dötråkigt att bara sitta vid bordet och prata, som de där vuxna gjorde. Men idag.... är det höjden av livskvalité! Tänk att få sitta på en fin restaurang eller mysigt café och inte bara få njuta av fantastiskt god mat eller ljuvligt god kladdig chokladkaka till latten utan också sitta mitt emot en underbar soulmate, som man kan prata om ALLT med. På resorna till Kroatien med Jenny och till Israel med Maria var detta höjdpunkterna. Tack tjejer för det! Ni är underbara vänner...

Tack Gud för min familj!

Familjen är verkligen ett fantastiskt påhitt! Där är man en självklar medlem hela livet och man är villkorslöst älskad även när man är tjurig, går hemma osminkad i fula schletklä´r eller har fått IG. Familjen behövs mer än någonsin i vårt kära ytliga samhälle. Om min familj skulle dö vet jag ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till... Ni betyder så oerhört mycket för mig!

Fint uppställda...

Pappa, kusin Rozita och mamma

Erik o Emmelina 3 år

Är det verkligen så svårt att surfa?

"Surfarbruden" - lite lagom kaxigt namn. Flera kompisar har påpekat att det inte är så lätt att surfa som det ser ut. Nehej... knappt ingen idé att försöka alltså. Jag höll nästan på att lägga ner innan jag ens försökt. Men efter att ha läst boken "Grabben i kuvösen bredvid" av cp-skadade Jonas Helgesson har min inställning förändrats. Den grabbens envishet har gjort att han bestigit berg efter berg... så då måste väl jag kunna lära mig surfa!! För att lägga lite lagom press på mig själv gav jag mig därför namnet "surfarbruden"... Ni får väl läsa om ifall det lyckas längre fram.

Jag har gjort en blogg!

Wow... Tänk vad teknisk jag kan vara ändå, jag som inte ens lyckats få mms att fungera på mobilen... Efter att ha ringt Telenor minst fem gånger utan resultat gav jag upp för ett år sedan. Man klarar sig faktiskt utan, men lite frustrerande är det ändå. Teknik är kul när det fungerar. Nu ska vi se om jag kommer lyckas lägga in lite bilder...