En farhåga i livet

Det springer runt barn i alla åldrar på det här stället. Ibland när jag ser en liten lockig rödtott tulta runt, en söt 5-årig flicka i rosa klänning som skrattar så där gulligt eller en tonåring som går bredvid sina föräldrar i harmoni, så suger något tag i mitt hjärta. Vilken stolthet och otrolig glädje det måste vara som förälder att se sina barn växa upp och "arta" sig. Jag förstår det där med "mina barn och andras ungar", de blir så ett med en själv. Samtidigt suger en annan känsla tag i mitt hjärta: tänk om jag aldrig kommer få den där skatten i livet, som jag tidigare tagit så för självklar (det ingår ju i livspaketet att få barn!). Ärligt talat kan jag inte se en framtid för mina inre ögon där jag inte har en familj och får vara den där bullbakande mamman med ett öppet hem för traktens alla ungar. Som tur är kommer inte den känslan så ofta; den får mig att kunna börja gråta på kommando. "Men snälla, du är ju bara 28 år!" säger någon där ute. Ja, det är sant. Så det blir nog bra med den saken.

Och nej - jag har inte träffat någon intressant kille här. Visst finns det många fina grabbar här, men jag försöker hålla mig borta från att bli kär i någon. Det blir bara jobbigt när man ska lämna stället och att ens liv inte funkar rent praktiskt ihop. Men man vet ju aldrig.... (det kanske dyker upp en snygg skandinavisk kille).